Även om CD14 uttrycks i de flesta celler, är dess uttrycksnivå begränsad jämfört med den i MHC Ⅰ. Det vävnadsspecifika genuttrycket bestäms av dess kromatinstruktur och DNA-metyleringsstatus. Det begränsade uttrycket av CD14 bestäms också av den specifika kombinationen av vävnadsspecifika nukleära transkriptionsfaktorer eller vanliga nukleära transkriptionsfaktorer. Till exempel PU. 1 finns endast i monocyter och B-celler; NF-M (nukleär faktor-M), som endast finns i monocyter, är en medlem av CAAT/enhancer-bindande protein (C/EBP)-familjen; dessutom deltar transkriptionsfaktorer såsom Sp.1 (stimulerande protein 1) i regleringen av genuttryck.

I processen för monocytdifferentiering till makrofager ökade uttrycket av CD14 signifikant. För att studera regleringen av CD14-genen, Zhang et al. digererade human kromosom 5 med Eco R Ⅰ och erhöll den humana CD14-genen efter specifik kloning av vissa genfragment. Den humana CD14-genens fulla längd innehåller en 5,5 kb kodande sekvens och en 4,2 kb uppströms regulatorisk sekvens vid 5'-änden. För närvarande är det tydligt att ett huvudstartställe för transkription och ett sekundärt startställe för transkription är belägna vid 101 bp och 130 bp uppströms om ATG-startstället för proteinet.

Jämfört med de icke-mononukleära cellinjerna HeLa och REX, innehåller den humana CD14-positiva mononukleära cellinjen Mono Mac 6 ett 128bp DNA-fragment av uppströmssekvensen, som har en stark effekt och monocytspecifik promotoraktivitet. Det finns fyra regioner i detta fragment som kan interagera med nukleära proteiner isolerade från monocyter. De transverkande faktorerna som binder till GGGCGG-ramen kallas alla Sp (stimulerande protein). Den klonade Sp.1 består av 696 aminosyror och har tre zinkfingerstrukturer i N-änden, som är bindningsstället för DNA. Sp.1 kan kombineras till tre olika regioner av CD14-promotorn. Sp.1 är en zinkfinger DNA-bindande transkriptionsfaktor, som kan detekteras i varje däggdjurscell, men dess uttryck varierar i olika vävnader.

Sp.1 är starkt uttryckt i hematopoetisk vävnad, vilket indikerar att det spelar en viktig roll i utvecklingen av hematopoetiska celler. Det har bekräftats att Sp.1 är en viktig faktor för att reglera erytroida celler, lymfoida celler och myeloidspecifika gener. Sp.1 är inte bara en nyckelfaktor för det vävnadsspecifika uttrycket av CD14-molekyler i monocyter, utan involverar också differentieringsinduktion av CD14-uttryck, det vill säga främja differentieringen av myeloida mononukleära stamcellinjer. Regleringen inducerad av vitamin D3 sker huvudsakligen genom Sp.1-stället för att öka uttrycket av sCD14. När väl huvudbindningsstället (-110 bp) för Sp.1 är muterat, kan det minska aktiviteten hos de vävnadsspecifika promotorerna. Dessa resultat och transaktiveringsexperiment bekräftar att Sp.1 spelar en viktig reglerande roll i uttrycket av vävnadsspecifika CD14-molekyler i monocyter.

En annan viktig transkriptionsfaktor är det CCAAT/enhancer-bindande proteinet, som också spelar en viktig roll för att reglera aktiviteten hos CD14-promotorerna. CD14-mRNA kan också uttryckas i lever-, lung- och njurparenkymceller stimulerade av endotoxin, vilket indikerar att CD14 också kan syntetiseras och utsöndras i extramedullära celler. I levern kan dock regleringsmekanismen för CD14-uttryck skilja sig från den för monocyter, och levern är huvudkällan för sCD14.